Emma Gray-Munthe om skådisar som blommar sent

Emma Gray-Munthe om skådisar som blommar sent

Ibland händer det att man upptäcker att en skådespelare man trodde var ”ny” har varit verksam i branschen rätt länge, och dessutom medverkat i ett helt koppel stora filmer man sett flera gånger. Som om man inte registrerat dem alls före en viss film eller serie, som om de inte lämnat några som helst spår eller avtryck efter sig. Så var det för mig med skådespelaren Richard Jenkins, som spelar pappa till jättebäbismännen (John C Reilly och Will Ferrell) i TV1000-aktuella ”Step brothers”. Honom lade jag märke till först i och med att han dök upp i det gångna decenniets absolut bästa tv-serie, ”Six feet under”. Visst, hans ålder – han är född 1947 – borde ju gett vid handen att han var gammal i gemet, ändå blev jag förvånad när jag upptäckte att han varit med i filmer som ”Hannah och hennes systrar”, ”Häxorna i Eastwick”, ”Little Nikita”, ”Blue steel”, ”Sea of love”, ”And the band played on”, ”Wolf”, ”Polis ger servitris 2 miljoner i dricks” (eller som den lite mer klatschiga originaltiteln löd: ”It could happen to you”) och en hel massa andra filmer.

Som ett spöke hade han glidit förbi kamerorna utan att jag lagt märke till honom eller hans namn, eller överhuvudtaget känt igenom honom från något annat. Något som faktiskt känns som en direkt omöjlighet efter att ha sett honom i ”Six feet under”. Varför har jag inte sett honom tidigare? Krävdes det att han blev castad i precis rätt roll, i precis rätt sammanhang? Behövde han ett par decennier på sig för att mogna som skådespelare, få pondus och hitta hem? Ingen aning.

Jag vet bara att vissa skådespelare förknippar man själv med en viss roll, och säger ”det är ju HAN! Han från...”, vad det nu är, medan han kanske är förknippad med något helt annat för någon annan. Samma sak upplevde jag förresten med en annan ”Six feet under”-skådis, Patricia Clarkson. Jag borde förstås ha lagt märke till henne i Brian De Palmas ”De omutbara” eller i den inte alls så bra ”Dirty Harry”-uppföljaren ”Dödsspelet”. Men icke. Det var först i och med ”Six feet under” hennes ansikte blev fullständigt oförglömligt.

FAVORITER:

”Postmannen ringer alltid två gånger” – Klassisker som filmatiserats fyra gånger, och blivit både opera och teateruppsättning.

”Vem knackar på min dörr?” – Martin Scorseses första fullängdare, och som bara därför kan vara intressant att se.

”M. Butterfly” – David Cronenberg och David Henry Wang tog sig an den senares pjäs, Jeremy Irons och John Lone spelade huvudrollerna.